Test: Alpine A390 – identitetskrisen

Automobiles Alpine är ett franskt bilmärke som har fler racing- och rallysegrar bakom sig än det har kommersiella försäljningsframgångar. Det är ett märke som kommer från en smal nisch av sportbilar och som alltid har varit tätt förknippat med Renault.

År 2017 beslutade Renault att återuppliva Alpine efter 41 års frånvaro. Det gjorde de med Alpine A110, som inte var skapad för att bli en kommersiell storsäljare, men som i både design och köregenskaper fångade historiens vingslag, med massiv uppmärksamhet som resultat.

Nu har Alpine blivit anförtrott av moderbolaget att utveckla en helt egen elbil. Den heter A390, och den ska inte bara vara helt sin egen: den ska också i högre grad vara en bil som tilltalar en bredare massa. Men är det verkligen en bra idé?

En välkänd grund

Alpine A390 bygger på en plattform från Renault Scenic E-Tech, och det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Det betyder att det är ett solitt och välbeprövat paket, som de sportigt orienterade ingenjörerna från Alpine sedan kan bygga vidare på. Och här har man verkligen byggt vidare.

Det finns nämligen inte mycket Scenic kvar när man betraktar den strömlinjeformade bilen, som enligt Alpine själva under inga omständigheter är en crossover eller SUV. Trots crossover-plattformen och det höga insteget är det en ”Sport Fastback”, ska vi förstå …

I botten finns ett högvoltsbatteri på 89 kWh, som senare också kommer lanseras i en uppdaterad Scenic E-Tech. I Alpine A390 matar batteriet hela tre elmotorer med antingen 400 eller 470 hästkrafter, beroende på version.

LÄS OCKSÅ: Test: Renault Twingo E-Tech – enkelt glädjeämne

Tre motorer

Med tre elmotorer har man öst på med dynamiskt godis som torque vectoring, vilket fördelar kraften aktivt mellan hjulen och säkerställer stabilitet. Detta är kopplat till ett chassi som tekniskt sett är helt annorlunda jämfört med det i Scenic, och då börjar ursprunget från motorsporten lysa igenom.

När man vänder sig till massorna är dock torra siffror som räckvidd, laddhastighet och dragvikt också essentiella. Här rullar A390 upp till 551 km på en laddning, laddar med maximalt 190 kW och får dra 1.350 kilo på kroken.

LÄS OCKSÅ: Sverigepremiär i påsk: Volkswagen Golf GTI Edition 50

Läcker, inte exklusiv

Innan man hoppar in i A390 tvingas man förstås ta ställning till den utvändiga designen. Här finns det enstaka ställen där den i profil påminner om koncernsyskonet Nissan Ariya, men i övrigt är den väldigt mycket sin egen med ett virrvarr av skarpa former och kanter, särskilt i fronten.

Och precis när man glömmer att det gömmer sig en förnuftig Scenic någonstans därunder, blir man påmind om det väldigt tydligt när man öppnar dörren. Layouten är nämligen i stort sett identisk, där man med dekor och trolleri har försökt tillföra ett äkta Alpine-inslag.

Det har gjorts en ambitiös insats med aluminium, läder, Alcantara, imiterad kolfiber, stolar från italienska Sabelt och ett välljudande ljudsystem från Devialet. Problemet är bara att kupén till slut ändå känns som just en Scenic med ett ”Stort läderpaket” valt från tillvalslistan.

LÄS OCKSÅ: Cupra Tavscan uppdateras – ny instegsversion adderas

Onödiga knappar

Den flatbottnade ratten är cool, medan den stora röda omkörningsknappen ovanpå höger ratteker och knappen för justering av regenerering känns forcerat sportiga. Funktionerna de styr är nämligen ytterst begränsade, där i synnerhet omkörningsknappen verkar onödig då den milda boosten den ger också finns som kickdown i gaspedalen.

Kanske låter jag kluven när jag nu både tycker om kupén i Renault Scenic E-Tech och betraktar kupén i A390 som en ihärdigt uppiffad version av den – men ändå är sur. Det ger förhoppningsvis betydligt mer mening när jag i slutet av artikeln kommer till bilens pris.

LÄS OCKSÅ: Premiär: VW ID.3 Neo – en önskvärd nystart

Platt stol

Det första som slår mig när jag sätter mig bakom ratten i A390 är en lite udda sittposition. De i övrigt välformade Sabelt-stolarna kan inte vinkla sittdynan och upplevs därför som lite platta, och när jag sitter som jag vill med benen är jag för långt ifrån ratten med armarna.

På väg ut ur Köpenhamn i riktning mot Nordsjälland möts den sportiga, franska icke-crossovern av huvudstadens potthål och brunnslock, som alla påminner mig om att jag har en mjälte. A390 är nämligen hårt uppstyvad i dynamikens tecken och hjälps inte direkt på traven av 21-tumsfälgar.

Alpines mantra i utvecklingen av A390 har varit att den ska köras med samma lätthet som den lilla A110, vilket är svåruppnåeligt i en högrest elbil på 2,1 ton. Idén är dock inte helt utopisk, då en mycket lätt men exakt styrning tillsammans med den smarta torque vectoring-funktionen tar A390 runt de nordsjälländska kurvorna med iver.

LÄS OCKSÅ: Premiär: Porsche Cayenne Coupé Electric – 911-linjer

Glöm drifting

Testbilen är en GT med 400 hästkrafter som är lagom kvick, men inte direkt snabb. Det förvånar mig dock att bilen mest av allt beter sig som en framhjulsdriven bil som hellre understyr än överstyr, eftersom två av totalt tre elmotorer sitter på bakaxeln. Inte ens på de fuktiga vägarna går det att provocera fram ett släpp med bakvagnen.

Och apropå de två elmotorerna på bakaxeln så avger de ett irriterande vinande ljud likt en tandläkarborr hela tiden, oavsett om det är under hård acceleration eller vanlig cruising.

LÄS OCKSÅ: Nu kommer uppdateringar för Polestar 3 och 4

Och så var det priset …

När ett nischmärke ska tilltala den breda massan blir det svårt. Ska man konkurrera med lågt pris eller ska man gå in på en kaxigt hög nivå? Alpine satsade på det senare – med ett startpris på 790.390 kr för GT med 400 hk.
Den starkare och mer välutrustade GTS adderar 50.000 kr och landar således på 840.390 kr.

En rimlig konkurrent är Hyundai Ioniq 5 N, med 650 hk och bättre prestanda på alla plan (men marginellt mindre batteri), för 834.900 kr.
Dess något mindre avancerade koncernsyskon Kia EV6 GT som startar på 771.400 kr bör också nämnas.

Det är inte så att Alpine A390 inte känns speciell, för det gör den, och sportigheten lyser igenom. Men det finns inte heller direkt några områden där den känns unik.
Den är kvick, men den är inte direkt snabb; den är hård, men inte direkt lekfull; den är snygg, men den är inte direkt exklusiv. Och det måste den helt enkelt vara med den prislappen.

Trots historia, mantra och tekniska trollerier som ska höja sportigheten slutar det med att A390 känns mer som en GTI-version av Renault Scenic än en exklusiv fransk Macan-konkurrent. Oavsett vad Alpine A390 vill är det svårt att se hur den på allvar ska lyckas.

Konkurrenter

Tekniska data: Alpine A390 GT

Plus & Minus

Relaterade artiklar

Test: Hyundai Ioniq 6 N– bästa illusionen

Test: Porsche Macan GTS – underbart irrationellt

Minitest: Audi RS 5 – lovar runt och håller tungt