Test: Alpine A390 – el-suv med fokus på körglädje

Vi har provkört Alpines första eldrivna suv och gått igenom vad den faktiskt erbjuder för dig som bilköpare.

Ett nytt kapitel för Alpine – första elbil och första suv

Alpine A390 är ett viktigt vägskäl för märket. Det är både Alpines första elbil och första suv. Modellen ska bredda kundbasen och bli en mer vardagsanpassad Alpine, samtidigt som märkets sportiga DNA ska leva kvar. Det är en svår balansgång, men också helt nödvändig om Alpine ska växa.

A390 utvecklades parallellt med den mindre elbilen A290 och med sportbilen Alpine A110 som känslomässig referens. Ambitionen har varit tydlig: det här ska inte vara ännu en anonym el-suv. Kruxet är att märket inte är särskilt välkänt utanför Frankrikes gränser.

Tung men lättfotad

Märkets vd Philippe Krief är tydlig med hur Alpine själva ser på bilen. Han beskriver A390 som “Muhammad Ali – tyngre men fortfarande lättfotad”. Jämförelsen är talande. Precis som boxningslegendaren har gått upp i vikt jämfört med sin ungdom, har även Alpine gjort det, men utan att ge upp smidighet och rörelseglädje.

Krief och hans team återkommer ofta till beskrivningen sportbil i kostym. Budskapet är att A390 ska fungera i vardagen men samtidigt leverera en körkänsla som tydligt skiljer sig från mängden av komfortfokuserade el-suvar.

Formgivning med egen identitet

Designen är en av A390:s styrkor. Karossen har en låg fastbackform, bred spårvidd och tydligt fokus på aerodynamik. Resultatet är en suv som ser mer sportig ut än de flesta konkurrenter och som inte försöker vara allt för alla.

Invändigt möts man av en välbyggd kupé med sportstolar, bra sidostöd och blå detaljer som tydligt signalerar Alpine. Infotainmentsystemet bygger på Googles plattform och är lättanvänt och snabbt. Ett extra plus är att klimatanläggningen fortfarande styrs med fysiska knappar.

Baksätet är fullt användbart men inte klassledande. Knäutrymmet räcker för vuxna, medan takhöjden kan bli begränsad för längre passagerare.

Alpine A390 har körkänsla i fokus

Vi körde versionen A390 GT med 400 hästkrafter, fyrhjulsdrift och tre elmotorer. Två motorer bak gör det möjligt att fördela kraften mellan bakhjulen, vilket hjälper bilen att svänga in mer aktivt i kurvor.

0 till 100 km i timmen går på 4,8 sekunder. Det är snabbt men upplevelsen är mer balanserad än brutal. A390 känns kvick och förvånansvärt lättkörd trots en tjänstevikt på drygt 2,1 ton.

Styrningen är snabb och lätt, vilket gör bilen enkel att placera. Fjädringen river muren mellan sport och komfort och fungerar bra i vardagskörning. På ojämna vägar och i högre tempo kan den dock upplevas som något skumpig, där karossen rör sig mer än man önskar.

Teknik som uppmuntrar körning

Alpine har valt ett ovanligt grepp genom att lägga in körutmaningar i infotainmentsystemet. Föraren kan exempelvis testa acceleration, kurvtagning eller energieffektiv körning och belönas med poäng. Det är ett lekfullt inslag som tydligt knyter an till märkets motorsportbakgrund.

Regenereringen styrs via ett reglage på ratten med fyra olika nivåer, vilket gör det enkelt att anpassa körningen efter situation.

A390 bygger på AmpR Medium-plattformen som även används av Renault Mégane E-Tech. Alpine har dock gjort omfattande egna modifieringar av chassi, styrning och drivlina.

Priset väntas hamna runt 750 000 till 800 000 kronor i Sverige. I det spannet finns etablerade alternativ som BMW iX3, vilket innebär tuff konkurrens, inte minst när det gäller varumärkeskännedom.

Alpine A390 tilltalar hjärtat

Alpine A390 är ingen rationell volymbil. Det är en el-suv för köpare som prioriterar känsla, design och körglädje framför maximal praktisk nytta. För rätt person kan A390 vara ett spännande och annorlunda alternativ i ett annars ganska förutsägbart segment.

Den primära konkurrenten är Porsche Macan och Alpine lyckas med konststycket att vara mer körglad medan Macan i stället erbjuder mer kompetens. För elbilskonsumenten som suktar efter sportbilskänsla är A390 således ett attraktivt alternativ.