Test: Suzuki Swift med CVT är körglad, men den har tappat sin prisfördel

Suzuki Swift har länge varit den lilla bilen som varit billigare än konkurrenterna. Visserligen också lite mindre än konkurrenterna, men alltid billigare, vilket gjorde att det var lätt att överse med att man fick färre centimeter för pengarna. Det låga priset innebar också att förväntningarna på ljudisolering, komfortutrustning och materialkvalitet naturligt nog var lägre.

Den nya Swift är inte längre den småbil som sticker ut som billigare än de andra. Den har hamnat på samma prisnivå som konkurrenter som Hyundai i20, Mazda 2, Peugeot 208, Renault Clio och Skoda Fabia – och nära Toyota Yaris.

Det ställer högre krav på Swift. Nu är det mindre förlåtande och Swift måste jämföras direkt med konkurrenter som är betydligt mer populära. Det är svårt att se hur Suzuki ska kunna ta en större marknadsandel med Swift. Även om den nya Swift på många sätt är bättre än sin föregångare är det trots allt något man kan förvänta sig när priserna stiger.

En liten bil för sin klass

Suzuki gjorde allt rätt när de återlanserade Swift-modellen 2004. Den lilla bilen liknade en Mini, men med en folkligare prissättning och mer charm än andra bilar i samma klass.

Det har dock varit svårt att överföra charmen från 2004-modellen till senare generationer. Jag kan inte riktigt förklara varför nya Swift saknar charm, men designen känns märklig. Den framträdande grillen ser ut som en fiskmun och motorhuven ser ut att ha landat på bilen av en slump. Aluminiumfälgarna på Advance-modellen, som jag testar här, ser dessutom ut som om de håller på att smälta.

Swift är fortfarande så liten att den placerar sig mellan mikro- och småbilsklasserna. Skoda Fabia är 25 cm längre, så om man vill ha mest bil för pengarna är Swift ett dåligt val. Storleken gör dock Swift lättmanövrerad och enkel att parkera, men utrymmet är långt ifrån vad man får i Fabia och i20. Baksätet är mer som i 208 och Yaris, vilket innebär att vuxna inte kommer att känna sig välkomna där.

Plasten i kupén är hård, men det är ingen katastrof. De olika plasttyperna känns gedigna. Däremot känns Swift som en lättviktsprodukt, nästan som en konservburk, eftersom den är så lätt. Även med testbilens steglösa CVT-automatlåda väger den bara strax över ett ton. Det är bra för bränsleekonomin och körglädjen, men inte för känslan av att ha fått en robust bil för pengarna.

Förbättrade säten och lägre ljudnivå

Oavsett om du väljer den billigaste Swift eller en topputrustad variant får du omfattande säkerhetsutrustning. LED-strålkastare, adaptiv farthållare och dödavinkelvarning är standard, vilket är ovanligt i prisklassen.

Även backkamera och ett 9-tums infotainmentsystem med navigation är standard i alla Swift-modeller. Men kvaliteten på backkameran är skrattretande dålig, och infotainmentsystemet lyckas inte att hålla trådlösa Apple CarPlay anslutet, vilket gör det svårt att vara nöjd med denna utrustning.

De analoga mätarna fungerar bra, men de små, gammaldags knapparna för att styra färddatorn känns föråldrade. System som vägskyltigenkänning och säkerhetsfunktioner måste stängas av varje gång bilen startas, vilket är mer omständligt än i någon annan bil jag testat.

Dessutom är klimatkontrollen ett stort minus. I basmodellen Comfort och mellanvarianten Select är det inte ens en riktig klimatanläggning utan bara en enkel luftkonditionering utan temperaturinställning. Regnsensor saknas helt och sätesvärmen har bara ett värmeläge som inte är tillräckligt varmt.

På plussidan har sätena förbättrats avsevärt när det gäller form och stöd. Två till tre timmar bakom ratten går utan problem. Ljudnivån i kupén är också lägre men den har bara gått från mycket bullrig till acceptabelt bullrig – inte till en riktigt tyst nivå.

Där Swift briljerar

När man köper en ny småbil med bensinmotor får man ofta en enkel motor. I Swifts fall handlar det om en ny 1,2-liters trecylindrig motor med 82 hk och 112 Nm. Det är jämförbart med instegsmodellerna av Hyundai i10, Peugeot 208 och Skoda Fabia.

Swifts motor är bränsleeffektiv med en genomsnittlig förbrukning på 4,4 l/100 km. Jag kör mycket på motorväg under testperioden, och bränslemätaren rör sig långsamt – en positiv överraskning.

Den låga vikten ger motorn en fördel i Swift, och den steglösa CVT-växellådan är överraskande bra. Motorn känns kultiverad och omväxlingarna i varvtalet stör inte. Det är dock irriterande att behöva trycka hårdare på gaspedalen än nödvändigt för att hålla konstant hastighet. Att CVT-lådan kostar 25 000 kr känns dessutom överdrivet.

Den största positiva överraskningen är fjädringen. Trots bilens låga vikt och korta hjulbas hanterar den dåliga vägar förvånansvärt bra. Endast små, hårda vägbulor får bilen att studsa. Swift är körglad och har, precis som sedan 2004, en effektivt och responsiv styrning.

Slutsats

För 259 900 kr med CVT och en ofullständig utrustningsnivå är det svårt att rekommendera Swift. För nästan samma pris får du kraftfullare turbomotorer och automatväxlar hos till exempel Hyundai, Renault och Skoda. Det är synd att Swift nu konkurrerar med i20, Clio och Fabia, där den för några år sedan låg på en lägre och mer attraktiv prisnivå.