Test: Lexus LS – daterad lyx

Lexus LS 500h är lyx på det mest nedtonade sättet. Det kan vara en fördel, men tyvärr känns den stora sedanen föråldrad.

Den stora lyxbilen; symbolen för makt, prestige, överflöd och skillnaden mellan rik och fattig. Vem har inte sett en Mercedes S-Klass köra förbi och sett den tyska kolossen som en rullande pengatank och ett tecken på en värld man inte själv är en del av?

Jag skulle säga att den stora lyxsedanen som symbol i dag är starkare än den har varit på årtionden. Ju fler enorma SUV-modeller som kommer, desto färre lyxbilar blir det, vilket ger mer exklusivitet åt de stora bilarna och åt de lyckligt lottade.

Det är antingen en kunglighet, en toppchef eller någon minister som gömmer sig bakom de mycket tonade rutorna när en stor nyare lyxsedan glider förbi. Privatpersoner? De köper en SUV, och så är det bara.

Lexus LS har alltid stått som det hemliga kortet i den exklusiva klubben som aldrig har blivit större än Audi A8, BMW 7-serie, Jaguar XJ och och Mercedes S-Klass. LS har sin egen symbolik som den perfekt förädlade, den nedtonade och den som bara ett fåtal väljer. Är det en Camry på tillväxt? Nej, det är Lexus LS.

Den stora LS var också den första Lexus-modellerna. LS introducerades i USA 1989, de amerikanska lyxbilsköparna visade sig vara lika illojala som de europeiska lyxbilsköparna är lojala. De förstod att lyx till lågt pris och en förståelse för att man fick mycket för pengarna var viktigare än en stjärna på kylaren.

Den senaste LS är inte ny, utan från 2017 med några uppdateringar på vägen. Senast 2023. Här finns kvarlevor som CD-spelare (!) och den obegripligt dåliga pekplattan till infotainmentsystemet, illa placerad vid växelspaken, som alla andra Lexus-modeller äntligen sluppit undan.

Lexus LS är stor och i kungligt blått ser den ståtlig ut, men den är varken elegant, lyxig eller modern. Den påminner mig alltför mycket om en Toyota Camry som har blivit utvidgad med 10-15 procent. Ingen tittar på LS, så den uppfyller kravet på att vara osynlig, om man har ett sådant krav.

Lexus har överösts med beröm för sin byggkvalitet och bilarnas hållbarhet. Även en halvgammal kämpe som testbilen, som har kört cirka 1.400 mil, håller ihop som om den var helt ny ur händerna på de ömtåliga personerna från det speciella produktionsapparaten i den japanska staden Tahari.

Jag har nog inte kört en LS på ett och ett halvt årtionde, men min uppfattning är att de moderna tiderna har varit svåra för Lexus att omsätta på ett bra sätt. Daterad är ett ord jag ständigt återkommer till.

Jag ska inte göra mig till smakdomare över interiörens design. I mina ögon är det ett sammelsurium av klumpiga lösningar – som körlägena, som sitter som små rattar på sidan av instrumentbrädan – och föråldrad design. Infotainmentsystemet kan lika gärna härstamma från den LS jag körde för ett och ett halvt årtionde sedan. Det är långt sämre än det som moderfartyget Toyota skickar ut i Corolla.

Pekplattan är ovärdig och onödig, den digitala instrumenteringen är både liten och överbelastad. Det finns knappar för väldigt många saker, men en del av dem är bara genvägar till massage eller sätesvärme, sedan måste man fortsätta trycka på den störande och överbelastade infotainmentskärmen.

Några extra små till medelstora besvikelser framkommer under körningen (de stora besvikelserna kommer jag till om en stund). Skulle man få för sig att dra undan solskyddet för att släppa in ljuset, vilket känns rimligt att få för sig, så blir kupén märkbart bullrigare på motorväg. Det är pinsamt. Den andra besvikelsen är att den testade Executive-modellens Mark Levinson-ljudsystem är nedslående. Mark Levinson har levererat till Lexus i årtionden, och det har varit ett av mina favoritmärken när det gäller ljudsystem i bilar, men det slutar abrupt med LS.

Flyttar vi fokus till drivlinan, en viktigt komponent i en lyxig vagn, finner jag den direkt olämplig för LS. Allting händer trögt när jag vill ha en acceleration, och många saker händer ryckigt när jag bara vill köra avslappnat. Växellådan har 10 (!) steg och ändå lyckas den inte ge limousinen en försvarbar förbrukning, tillsammans med hybridsystemet.

Köregenskaperna är ännu en sak som sviker bilen. I mindre grad, men ändå. Fjädringen gungar, komforten är bara sådär, även om LS har luftfjädring. Bilen ligger visserligen hyfsat på motorvägen, men på landsvägen är den som ett stort skepp, som med sin helt platta styrning verkar ofärdig.

En starkt bidragande orsak till att Lexus fick amerikanska lyxfantaster att strömma till i många år var att LS var mycket, mycket billigare än en S-Klass. Lexus kunde under sina första år inte skryta med märkeskännedom, men med valuta för pengarna i en bil som var nästan lika bra som en S-Klass.

Idag är LS inte på något sätt lika bra som S-Klass. Och inte heller Audi A8 och BMW 7-serie ska Lexus drömma om att på något sätt kunna följa med. LS har vissnat, som om Lexus har glömt hur man verkligen konkurrerar i lyxsegmentet.

Den billigaste utrustningsvarianten, Comfort, kostar 1.235.000 kr och den testade Executive med utrustning som är mer passande för biltypen, kostar 1.380.000 kr.

En (varning för långt modellnamn!) Mercedes S 580 e 4MATIC lång AMG Advanced Edition, alltså en laddhybird med förlängda karossen och fyrhjulsdrift, kostar från 1.395.000 kr. Hos Audi kan du hitta A8 TFSI e, även det en laddhybrid, för 1.284.900 kr. Visst, båda kan behöva några utrustningspaket för att blomma ut – men de är bägge två långt mer moderna än Lexus LS.

SPECIFIKATIONER

Lexus LS 500h Executive

Motor: V6, 3 456 cm3 + elmotor
Effekt: 359 hk (systemeffekt)
0-100 km/h: 5,5 sekunder
Toppfart: 250 km/h
Förbrukning: 9,5 l/100 km
CO2-utsläpp: 216 gram/km
Mått (L/B/H): 524/190/146 cm
Tjänstevikt: Upp till 2.410 kilo
Dragvikt: 0 kilo
Bagagevolym: 430 liter

Pris: 1.380.000 kr (LS finns från 1.235.000 kr)
Privatleasing: Kontakta återförsäljare
Förmånsvärde: Från 17.241 kr/mån