Bildgalleri
It's *life* every OTHER day: to-day isn't any other day, you know.
(1/7)
Tavla / Mörk konst / Urbana legender / FOLLOW HIM NOT
Säljes
1 200 kr
Be säljaren att skicka med Frakt med köpskydd! Det är säkert, snabbt och du får varan hem till dig. Läs mer
Varubeskrivning
Skick: Mycket bra skick - som ny
Skick: Curiouser and curiouser!
Nypris: "I shall dream about a thousand pounds tonight, I know I shall!"
Mitt pris: Ditt hjärta (eller 1200kr) I'm sure you'll take it with pleasure - two pence a week, and jam every other day!
(Pris kan diskuteras, paketpris likaså)
Helst avhämtning, enbart av galna människor. Hur vet jag om du är galen? Ja annars hade du ju inte kommit hit!
Oh dear! Oh dear! I shall be too late!
I'm late! I'm late! For a very important date!
Oh my! Oh my! The hurrier I go, the behinder I get!
Ja du, var ska jag ens börja, *Ers Höghet*? Kanske med *The Stats*?
• Mått: 42 × 64 cm (även känt som ”Liftarens Guide till Nintendomåttet”)
• Medium: Akryl på äkta korkplatta (artisten övergav kanvas helt och hållet när hon påbörjade detta verk då hon menade att kanvas var för *lent*, och för *dött* för att hålla det som kommer från och ska tillbaka till jorden”)
• Ram: Inramad i en kontrastrik grön/svart ram
• Ingen copypasta, utan ett *original* (enbart ett exemplar finns) (i DENNA dimension, i alla fall)
• Signerad
• Nyskick
• Helst avhämtning (har ingen erfarenhet av att skicka tavlor)
• Fur and whiskers
Backstory
Under konstnärens sista år av sitt liv påbörjade hon resan som var att måla tavlan i vilken skulle avbilda det galna väsen som vistas i tavlan framför era ögon, och galenskap var vad hon hade att vänta sig. Med tiden började hon vistas mindre och mindre utanför sin studio, och var gång som hon hade gäster som var nyfikna på hur det gick med tavlan så hade tavlan helt ändrat *karaktär*. Men *en* sak var sig lik från gång till gång, i varje fall, nämligen att gästerna tyckte sig se en färdig tavla, snarare än ett pågående arbete, medan konstnären själv alltid svarade att verket var *långt* ifrån fullbordat, och så poängterade hon hur lite tid hon hade för att verkligen fokusera på hantverket, och schasade iväg gästerna för att kunna jobba vidare, och för att införskaffa ännu en klocka att hänga upp på väggarna, som vid det här laget var mindre vägg, än *klockor*.
Konstnären blev med tiden mer och mer folkskydd, och slutade även att bjuda in folk till sig så hon slapp höra deras eviga kommentarer om att hon hade kunnat måla 50 färdiga tavlor om hon bara hade velat vid det här laget, och att hon nog skulle må bättre av att fokusera mer på annat, ta en paus, umgås mer med vänner. En av dom pleaded: ”Du vet att du har den där medfödda hjärtsjukdomen, och att stress inte är bra för dig, så du måste ta hand om din ”ticker”, käre K.”
Dessa ord var dom sista hon sa till konstnären. Och dom sista orden som konstnären yttrade inför sina vänner innan hon sa upp all kontakt med *dom*? Dessa: "Jag bad om mer tid, och han gav mig det – men jag måste bli klar innan klockan slår."
Konstnären låste in sig i sin ateljé under sina sista två veckor i livet, och slutade äta och sova, då hon nu var besatt av *en* *enda* sak – att färdigställa sitt verk.
Mot slutet rev konstnären ner alla klockor från väggarna i ett desperat försök att stoppa tiden, men sedan satt hon ändå där med ett fickur i handen och bad om mer, och *mer*, och MER… *tid*.
En natt, ringde en av konstnärens grannar polisen efter att ha hört ett oavbrutet, starkt, *metalliskt*, tick-tack från insidan av konstnärens studio.
När polisen väl kom på plats så fick dom sätta på sig hörselskydd för att ens försöka bryta upp dörren till konstnärens ateljé. När polisen slutligen bröt sig in, var ateljén iskall, och ljudet upphörde omedelbart.
Det polisen såg, var konstnären, liggandes på golvet framför sitt staffli – ja, *framför*, då stafflit hade etsats fast på taket.
Hela rummets väggar—och även både golv och tak—var fyllt med hundratals målade klockor utan visare, förutom en enda, för i mitten av rummet – den *allra* största målade klockan, målad med blod, samma medel som användas för att måla dom visare som nu visade 6:00.
I golvklockan låg konstnären, med armarna utsträckta åt sidorna som ett *T*. Konstnären hade inga sår på kroppen, inga snitt på handlederna, och inga tecken på yttre våld fanns det heller. Ändå visade obduktionen något som obducenten aldrig tidigare skådat – i kroppen som han fick undersöka fanns inte en enda droppe blod kvar, och hjärtat hade skrumpnat så att han till att börja med var osäker på om det ens fanns kvar där inne. Hela hennes kropp var fullständigt dränerad, som om livskraften sugits ut direkt genom huden.
Men har vi inte glömt något? Jo, själva målningen som konstnären aldrig ansågs vara färdig, och som var upphängt på taket precis ovanför konstnären. Eller, ja, konstnären själv blev till slut klar med målningen, men detta vet ju ingen *egentligen*, ty hon var ensam vid det tillfälle då det skedde… åtminstone officiellt sätt.
*Den Vita Kaninen*. … Kan det va? Den Vita Kaninen från *Alice i Underlandet*? Jo, så kanske det är – men från den mer råa och mörka förlagan till Lewis Carroll version – råare, och mörkare, för att det ju var den som faktiskt var *sann*.
Saken är den, att den *riktiga* Vita Kaninen inte bär ett fickur för att se vad klockan är, när det är dags för te eller fika med sylt – han bär på det för att mäta hur mycket liv en människa har kvar. Han mäter hur mycket tid *han själv* har att förfoga över tills det är dags för honom att presentera ännu ett blodsoffer för sin galna Drottning – med blod som—helst—inte är hans *eget*, det vill säga. Som tur var, åtminstone för honom själv, så tog konstnärens tid till sist slut, och det var då han kunde fullborda sin mörka ritual, och sedan smita iväg, en vit tjuv i den mörka natten som bar på rött, men som ingen likväl såg fly stället – ingen som fortfarande levde och kunde berätta om det som hade inträffat, det vill säga...
…
En vitpälsad varelse reser sig. Han gör det med stela, uppspärrade blå ögon, en strimma blod vid munnen, och löftet om mer – i mörkret. I sina skelettliknande händer klamrar den sig fast vid en pool av färskt, mörkrött blod, eller är det rentav ett *hjärta*?
Det är upp till åskådaren att tolka vad som hänt innan—och kanske efter—målningens fullbordande, och vad det är som faktiskt avbildas på tavlan, och varför. En sak som vi kan vara säkra på är i alla fall att tavlan avger ett tyst vittnesbörd om vad som händer när klockan aldrig stannar för en, och vad som händer när klockan till slut gör det – för alltid.
§
Var försiktig med att följa den vita kaningen, ty om du gör det så kanske det blir kaninen som följer *dig*.
Användarprofil
Du måste vara inloggad för att se användarprofiler och skicka meddelanden.
Annonsens metadata
Senast ändrad: 2026-08-12 kl. 22:44 ・ Annons-ID: 25621534
