Test: Uppdaterade Kia Picanto saknar kraft

Maximalt varv, ett växelbyte, och så upp mot rödmarkeringen igen. Om det hade varit på rakan på Pista di Fiorano i en röd bil från Maranello, då skulle manövern varit ren glädje. Men nu gäller det påfarten till en motorväg och i ett sådant läge det mest irriterande – men helt nödvändigt.

Kia Picanto erbjuds nämligen endast med en turbolös trecylindrig motor med 63 hk, som måste pressas till max. Full gas, höga varvtal och tre manuella växelbyten krävs för att ens komma upp i en acceptabel hastighet på motorvägen. Hela proceduren till 100 km/h tar 15,6 sekunder – och det är inte ens den långsammaste Picanton man kan köpa. Mer om det senare.

Kan Kia Picanto med sitt nya ansikte och annars trevliga köregenskaper kompensera för sin undermotorisering? Det försöker vi ta reda på i detta test.

Rejäl ansiktslyftning

Kia Picanto är nästan oigenkännlig – i alla fall framifrån. Ett nytt ansikte ger småbilen ett tufft och aggressivt uttryck. Testbilens GT Line-stötfångare (GT Line är inte aktuell för Sverig), grill och kjolpaket bidrar förstås till det, men även utan GT-paketet ser Picanto betydligt fräckare ut. Strålkastarna är inspirerade av den stora Kia EV9 och den kantiga grillen är lågt placerad och påminner om ett brett gap.

Bakifrån känns Picanto mer igen. Baklamporna har blivit kantigare men är fortfarande typiska för modellen och kopplas samman med en LED-list över bakluckan. Design är subjektivt, men i mina ögon har Kia lyckats – Picanto känns både piggare och mindre som en ”tantbil”.

Samma gamla interiör

Interiören är däremot oförändrad. Här finns en 8-tums skärm i mitten, flankerad av panel för klimatanläggningen, bestånde av fysiska vred och riktiga knappar, smått exotiskt idag. Det är lättöverskådligt, enkelt, funktionellt och precis vad man förväntar sig av en budgetbil.

Den lilla nyheten är att kombiinstrumentet framför föraren, med hastighetsmätare och varvräknare, nu är helt digitalt.

Infotainmentsystemet är inte det snabbaste eller snyggaste, men trådlös Apple Carplay och Android Auto gör det helt tillräckligt. Plastmaterialen är hårda, men byggkvaliteten är hög och layouten funktionell. Sammanfattningsvis är det svårt att klaga på interiören.

Lätt och lekfull att köra

I täta stadsmiljöer passar Kia Picanto perfekt. Med en totallängd på 360 cm går det lätt att parkera bilen nästan var som helst, och den lätta styrnignen gör den smidig att hantera runt stadens hörn.

Växelspaken har en något lång slaglängd och ger inte någon direkt mekanisk känsla. Å andra sidan är kopplingen oerhört förlåtande, vilket gör att till och med en osäker nybörjare kan köra bilen utan problem.

Fjädringen lider något av testbilens 16-tumsfälgar (i Sverige gäller 14 tum), vilket gör att skarpa ojämnheter känns tydligt. Trots det är Picanto inte obekväm. Den är enkel, lätt och okomplicerad – så länge man håller sig borta från motorvägen.

De 63 hästkrafterna och 93 Newtonmeter räcker inte till när hastighetsgränsen överstiger 100 km/h. På motorvägens påfart känns det som att man kämpar förgäves, och väl uppe i fart är det svårt att hålla jämna steg med trafiken.

För dyr och för långsam

Med en acceleration på 15,6 sekunder från 0 till 100 km/h är Picanto en av de långsammaste bilar jag testat. Med automatlåda blir det ännu värre – 18,2 sekunder till 100 km/h gör att denna version i princip bör undvikas.

För några år sedan var Kia Picanto en prisvärd förstabil för nyblivna (eller rejält äldre) förare. Då var priset runt 100 000 kr. Idag är situationen annorlunda. För att sälja bilar i Europa måste Kia inkludera avancerade säkerhetssystem och förarassistenter, vilket har drivit upp priset.

Den nya modellen inkluderar redan i basversionen funktioner som filhållningsassistent, trötthetsvarnare och skyltigenkänning.

Den svenska basversionen heter Action och inkluderar manuell luftkonditionering, ratt- samt sätesvärme, nyckelfritt system samt parkeringssensorer bak, bland annat.